Glöm allt

Österlen fick mig att glömma tid och rum! Det där havet kan vara en av de mäktigaste sakerna jag upplevt. Så ombytligt, så kraftigt, så vackert och så skrämmande på en och samma gång.

Ska jag hålla om dig?

Sneda vinklar, kraftiga lutningar, mörka vrår och oklara riktningar som egentligen bara kan sluta på ett enda sätt. Determinism vs. den fria viljan och alla dess konsekvenser och utfall.

Så vad gör jag? Jag ramar in alla kvinnor som någonsin spelat en roll i mitt liv. Ramar in dom och sätter dom på väggen. Jag går och träffar min psykolog som ruskar om mig och kräver ärlighet till varje pris. Jag slår mig ner på KTB med lite lösvikt och läser alla tankar som tänkts av någon, någon gång. Jag låter Liv, Nanna och Sara (okej även Jonatan) ta mig tillbaka till livet med ett skratt samtidigt som jag gråter tillsammans med de människor som söker efter sig själva i livets fantastiska jävla jävlighet. Jag drunknar i famnarna hos mina bästa vänner och jag skriver kärleksbrev till mig själv. Jag ringer min mamma och talar om för henne att jag inte vore ett endaste litet uns utan henne. Jag sätter mig i en bil och kör tills vi når Österlen och havet. Jag kanske inte lever varje dag men jag överlever varendaste en.

Finner det givetvis lämpligt att citera Tara i True blood:

"I fucking love you. We're gonna get thorugh this together, just like we've gone through shit before".

Känselspröt checkar ut - ofrivilligt men,


för alltid