Tid! Lös denna härva om du kan

Sommaren tycks ha varat för evigt och när nu hösten lite försiktigt knackar på är det med både oro och förväntan som jag faktiskt välkomnar den. Det blir en ny höst, en höst som inte kommer likna någon annan. Det kommer vara min höst.

2011 började minst sagt åt helvete. När en bekant vid årsskiftet frågade mig vad jag trodde om utsikterna för det nya året, svarade jag glad i hågen att det nog bara skulle bli ännu bättre. Två tummar upp + big smile. Ska aldrig mer säga så igen. Utan förvarning rämnade hela tillvaron. Livet kastade ner mig på marken och ställde sig på min bröstkorg så att jag inte fick någon luft.  Det tar tid att plocka ihop bitarna efter sig själv, det tar tid att lära sig andas på riktigt, det tar tid att lära sig leva med en förlorad del av sig själv. Frågan är bara hur mycket tid? Medan jag låter tiden gå försöker jag ta vara på det som varje dag kan bidra till läkningsprocessen. Idag är jag till exempel fantastiskt glad över att jag har så fina bröder. Med den tanken placerad i hjärtat, lyssnar jag på regnet utanför lägenhetsfönstren och mår bra. Jag mår bra. Jag kommer klara mig. Sedan tittar jag på skrivbordet och stolen där du brukade sitta för att arbeta, och platsen känns nu tom och ensam. Förvrängd och overklig. Min nyvunna seger över sorgen backar några steg. Det gör ont.

Men med hösten kommer förhoppningsvis en annan lägenhet med nya platser att skapa minnen på. Och när tablåerna av detta gamla liv är borta kanske jag tar ett steg närmare något bra. Jag ska bli bra. För livet, egentligen gillar jag ju dig.