Man vänjer sig

Bloggen försvann visst ur sinnesverksamheten i samband  med flytten från det gamla till det nya. En flytt som var ansträngande såväl fysiskt som psykiskt. Nu är jag på plats med bara tre flyttkartonger kvar att packa upp. Vänjer mig vid nya ljud. Spårvagnen som rundar hörnet lite längre upp på gatan, porten till innergården som jag hör smälla igen då och då, människor som går förbi nedanför fönstret och hörs lika bra som om de hade promenerat rakt i genom min lägenhet. Men det är bra ljud. Inget för jobbigt, det mesta rimligt. I morse vaknade jag dock av att det lät som att grannen ovanför höll på att möblera om, klockan 07.00. Hoppas inte det är något som ska ske varje morgon.

Men att flytta handlar väl till störst del om att vänja sig. Allt blir säkert bra, till slut. Och om inte bra, så åtminstone välbekant.

Helvéte

Som bekant kan det hända att man på spårvagnen (eller på annan lokaltrafik), ofrivilligt får ta del av andra människors samtal. Ibland är det okej, sällan är det särskilt intressant och ytterst ofta dör man inombords och undrar om det faktiskt inte är så att alla människor i grund och botten är ointelligenta (OBS! både vad gäller IQ och EQ), mörka och hopplösa varelser. Med hänvisning till denna tanke lägger jag upp bilden nedan, eftersom denna dag är en av de dagar då det känns extra mycket så.

Nu ska jag rensa avloppet samt försöka täta läckan under handfatet. 

Fuck off everyone!

Hej och välkommen

Transformeras till en höstklyscha! Myser ner mig i sängen med en bok, tänder ljus och njuter av gråa dagar. Även om hösten inte är här på riktigt än så har höstkänslan definitivt infunnit sig. Välkomnar detta tillsammans med Edith Södergran:

"Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllene grund...
Höstens dagar le åt hela världen. 
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla..."

/ Hälsningar från tjej med basker på huvudet och cigg i mungipan. OBS: Svår.

Big planz

När jag skaffade den här bloggen tänkte jag litegrann att det får bli vad det blir. Tänkte mest att jag skulle använda bloggen som en slags ventil, typ i stället för att statusuppdatera på facebook skulle jag kunna skriva någon slags längre reflektion kring valfritt ämne, förhoppningsvis på ett relativt opretentiöst vis. När jag tänker efter så hade jag nog mest tankar kring hur jag ville att min blogg inte skulle vara, vilket leder till frågan: Vad är det egentligen man vill säga med sin blogg? Vad vill jag säga med min blogg? 

Svaret är oklart. Jag vet inte riktigt. Vi får se vad det blir. Eller så kan man strunta i att ens ställa den frågan. Visst är det bra att reflektera över vad man vill förmedla och vad man inte vill förmedla, men målet får aldrig bli ett hinder. Tror aldrig att alla "sköna snubbar" i teve (säg Filip och Fredrik) har stannat upp och frågat sig själva: Varför gör vi det här? Vad vill vi egentligen säga med vårt bröl? De har bara haft det gött och gjort sin grej, haft sköj. Tjänat pengar och blivit kända. Som Filip Hammar själv uttrycker det: "Vi sätter bara på en kamera och kör" (Arrrgggggghh). För mer tankar kring "humor"duon, läs min goda vän Jenkas blogginlägg "Ni skulle aldrig få jobb på SVT".

Därmed inte sagt att jag vill ha en blogg som förmedlar samma känsla och innehåll som Filip och Fredriks grejer gör... men själva konceptet att sluta bry sig så mycket är kanske precis vad jag behöver. Bli en skön snubbe mentalt.  

Bloggen är kanske ett första steg till KREATIV FRIGÖRELSE! (Så mycket för att inte driva en prettoblogg.) Avslutar med en serieruta av Lina Neidestam, en skön tjej som gör sin grej väldigt bra.

Frågetecken i livet

Jag skulle verkligen vilja veta hur det fungerar när Spotify listar ens mest spelade låtar. Idag ligger den här låten som nummer två på mina top tracks:

Artist: Issa (vem är hon??). 

Låt: Du svek (hjälp). 

Vad händer? Jag kan inte ens minnas att jag lyssnat på den här låten. Har jag en kluven personlighet? Blir jag någon annan från tillfälle till tillfälle? Finns det en person i mig som sätter sig ner för att avnjuta Issas album "Detta är jag"? Det känns som att detta andra jag försöker övertala mig om att det här är en skön låt, och nu sitter jag här och stampar ofrivilligt takten till refrängen: 

"Varför ska man våga troo (älskar att det är textat med två o) något mer? 
När allt man får tillbaka är falskheten och svek? 
Ibland så kan man tro att något är bra, 
men så minns man hur det gått de andra gångerna."

Och så bästa versen: 

"Men du svek, du var fan den bästa. 
Minns alla gånger vi var ute och festa. 
Det var alltid kul, vi backade alltid upp varandra 
och de dagarna vi mådde piss höll vi ihop tillsammans.
Grinade jag så grinade du." Osv osv.

Okej det är kanske inte helt orimligt att jag skulle lyssna på en låt med detta innehåll, och är jag schitzo på något sätt så har kanske mitt andra jag tagit på sig en overkligt patetisk mantel som mitt riktiga jag därmed slipper hantera. För mitt riktiga jag skulle förhoppningsvis välja något mer värdigt att vältra sig i (intalar jag mig). Ska man rulla runt i självömkan finns det väl andra alternativ än att slå på den här låten??

Tid! Lös denna härva om du kan

Sommaren tycks ha varat för evigt och när nu hösten lite försiktigt knackar på är det med både oro och förväntan som jag faktiskt välkomnar den. Det blir en ny höst, en höst som inte kommer likna någon annan. Det kommer vara min höst.

2011 började minst sagt åt helvete. När en bekant vid årsskiftet frågade mig vad jag trodde om utsikterna för det nya året, svarade jag glad i hågen att det nog bara skulle bli ännu bättre. Två tummar upp + big smile. Ska aldrig mer säga så igen. Utan förvarning rämnade hela tillvaron. Livet kastade ner mig på marken och ställde sig på min bröstkorg så att jag inte fick någon luft.  Det tar tid att plocka ihop bitarna efter sig själv, det tar tid att lära sig andas på riktigt, det tar tid att lära sig leva med en förlorad del av sig själv. Frågan är bara hur mycket tid? Medan jag låter tiden gå försöker jag ta vara på det som varje dag kan bidra till läkningsprocessen. Idag är jag till exempel fantastiskt glad över att jag har så fina bröder. Med den tanken placerad i hjärtat, lyssnar jag på regnet utanför lägenhetsfönstren och mår bra. Jag mår bra. Jag kommer klara mig. Sedan tittar jag på skrivbordet och stolen där du brukade sitta för att arbeta, och platsen känns nu tom och ensam. Förvrängd och overklig. Min nyvunna seger över sorgen backar några steg. Det gör ont.

Men med hösten kommer förhoppningsvis en annan lägenhet med nya platser att skapa minnen på. Och när tablåerna av detta gamla liv är borta kanske jag tar ett steg närmare något bra. Jag ska bli bra. För livet, egentligen gillar jag ju dig.

BFF

Min älskade Jenny Nilsson! När livet är strålande fantastiskt finns du där för att dela det fina, och när livet är ett smutsigt, avgrundslöst skithål finns du där för att hålla min hand. Det går inte med ord att förklara vad du betyder för mig, därför säger jag det med några bilder och en sång.

(OBS! Älskar den flashiga in- och utzoomningseffekten. Bildspel a la tidigt 00-tal.)

Tonårshjärta

Vet inte om det känns helt bra att gå tillbaka till det här med att vara olyckligt kär i skådespelare. Har hittat tillbaka till the great love of my life: Leonardo DiCaprio.  Som fjortonåring tapetserade jag mitt rum med affischer på denna ljuva yngling och intalade mig själv att jag nog hade en chans. Han var ju bara tio år äldre än mig och fick han bara träffa mig så.... (OMG). Utöver tapetseringen hade jag även fyra (!) fulla album som jag sparade ALLA notiser, tidningsartiklar och bilder på Leo som jag kom över och kunde hitta. På internet hade jag lyckats komma över vad som påstods vara en äkta nakenbild, där man kunde se hela hästballen hänga fritt. Maan.. Den bilden hade jag gömt bakom en vanlig bild, och då och då tog jag fram denna bild och funderade kraftigt på huruvida den där jättekuken var på riktigt?  Jag såg ALLA filmer som Leo någonsin gjort. "Titanic" såg jag tre eller fyra gånger på bio och grät lika hejdlöst varje gång som Rose lät honom sjunka ner mot det kalla havets botten. Förstod aldrig varför hon inte kollade pulsen eller typ åtminstone lät honom hänga kvar på dörren IFALL ATT. Hon ba: Jack?.... Jack?... Okej inget svar han är nog död: putt.

Men är det inte ganska kul att man älskar en kille vars break through handlade om att spela retarded? Jag erkänner ändå, rakt av, att jag än idag är jag helt fascinerad över hans skådespelarinsats i "What's eating Gilbert Grape?".. Anyhoo, för att bolla vidare på temat "att-bli-kär-i-olämpliga-män", så var det ju inte direkt drömkillen han spelade i "Basketball diaries". En fullfjättrad knarkare som endast sabbade för sig själv och sin omgivning = big crush. Genom nästan hela filmen går Leo omkring med blåa läppar och har abstinens, sexigt. I samband med Romeo och Julia tog det skruv rejält kommer jag ihåg, h-e-r-r-e-g-u-d. Jag lyssnade om och om igen på soundtracket och mindes framför mina ögon varje scen, varje replik. Besatt är inte ett ord nog starkt för att beskriva.. mitt intresse för denna amerikanska flickdröm. Vart började det då gå utför? Var började intresset dala? Kan det ha varit i samband med "Mannen med järnmasken"? Kan det ha varit när den så fagra pojkspolingen började förvandlas till en svullen gris? Kan det ha varit när hans rollprestationer var lika intressanta som en påse bajs? Jag vet inte, jag vet bara att allt är förlåtet när jag tittar på den här gifen:

Vi går vidare. Även om jag aldrig tapetserat väggarna med Johhny Depp så måste han ändå hamna på delad förstaplats med Leo när det gäller denna kärlek på distans (minst sagt). Varför? Kanske för att han i vuxen ålder framkallar liknande stalkervarningvibbar i mig som Leo gjorde anno 1997.  Jag vill bara krypa in under  hans skinn och vara med honom för alltid. (OBS skämt). Inkörsport: "Cry baby". Inte ohet kille! Jag vill till och med ligga med Johnny Depp när han spelar Jack Sparrow i "Pirates of the Caribbean". Tror inte jag behöver säga något mer, ord är överflödiga. Njut bara av ännu en gif:

Vi avslutar med en bubblare: Emilio Estevez (!!!!!!!!)
När jag blickar tillbaka till den här perioden i mitt liv kan jag någonstans känna ett ganska stort varför? Men när Estevez spelade Billy the kid i "Young Guns" 1988 var han ungefär 26 år,  och typ het. Lägg till detta till det klassiska badguy-scenariot. Billy the kid var ju (enligt Estevez tolkning) en douche, men med ett gott hjärta (usch).  I filmen är det dock cirka trehundra scener med Eztevez i ett svettigt, smutsvitt underställ där han går på horhus samt skrattar hysteriskt. Vad var det i mig som sa: honom vill jag ha? Och för att förstärka detta frågetecken? Varför tyckte jag att han var het i "Mighty Ducks"??

Och så till slut, le grande finale. Vad bultar då tonårshjärtat för i dagsläget? Denna man får mig att fnissa som en lycklig idiot: (OBS! Endast i skepnad av Eric Northman. Oj vad jag önskar att han får tillbaka minnet så att han kan bli sig själv igen, dvs en älskvärd douche).

xoxo


/Lonely girl

En blå bild

- Tell me what you want as fast as it comes to you. 

* I wanna be a good person.

Paranoia in B-flat Major

De senaste sex månaderna har känts som sex minuter. Eller sex år. En kris innebär att tvingas söka ny mening med sin tillvaro och existens. Det innebär att tappa kontrollen och acceptera sin maktlöshet. Det innebär att tiden förändras. Den blir konvex, konkav. Asymmetrisk. Samtidigt som tiden står stilla har den aldrig tidigare gått så fort. Samtidigt som skiljelinjen mellan då och nu aldrig varit så tydlig är det svårare än någonsin att avgöra vad som tillhör det förflutna och inte. Insikter i hur ett steg framåt snart medför tusen steg bak. En kris innebär att bli en klyscha, att trampa i någon annans ledsna fotspår men samtidigt vara glad över detta faktum eftersom det vittnar om en verklighet där någon faktiskt gått före. Att det finns någon som kan säga att det en dag kommer bli bra igen, hur omöjligt det än verkar.

Att ta hand om sin sorg är fan skitsvårt. 

Dear God

Dagens "kan ej ta på allvar": Människor som på riktigt la sin röst på Piratpartiet i valet 2010.